Om det finns något som får hjärtat att klappa extra hårt hos oss västernfans, då är det när en film lyckas fånga känslan av den stora, orörda vildmarken och människorna som kämpar för sitt liv därute. ’Way of the West’ försöker precis detta – och, ärligt talat, lyckas den riktigt bra med just miljö och stämning. Här är prärien inte bara en kuliss, utan en utmanare på lika villkor. Jag känner nästan dammet mellan tänderna när de tysta skogarna och bergslandskapen rullar förbi i all sin prakt. Fotot är stundtals så vackert att man vill slå upp tältet mitt i biosalongen.  

Storyn kretsar kring en grupp överlevare med olika motiv som tvingas samarbeta – eller gå under. Inget nytt under solen här, men den mystiska främlingen som dyker upp sätter igång hederliga dilemman och tvivel. Det älskar jag. Men jag hade gärna sett lite mer bett i karaktärsporträtten; ibland känns dialogen som att den fastnar i sadeln, och allianserna som bildas är ibland mer förutsägbara än en söndagsstek på ranchen.  
Schysta skådisar gör jobbet, men några sticker ut mer än andra. Främlingen – han bär på rätt sorts mörker och pondus, och gör att filmen faktiskt lyfter när man behöver det som mest.

Vad gäller musik och tempo så är de lagom riviga; stilarna blandas mellan lågmäld gitarr och dramatiska crescendon – precis som det ska vara när livet kan vända på en femöring. ’Way of the West’ är ett pålitligt tillskott för dig som längtar efter vidsträckta horisonter och moraliska gråzoner. Den är inte banbrytande, men den har nog med hjärta, damm och spänning för att jag utan skam rekommenderar en titt. Dra på dig stövlarna, luta dig tillbaka och låt vindarna tala – ibland är resan själv det stora äventyret.

Du kan se filmen på Mavshack Movies