Om det är något man lärt sig av otaliga kvällar vid lägerelden (eller framför tv:n), så är det att inget sammanför folk som en trång diligens och en kaktusprickad väg rakt in i det okända. ’Arizona Stage Coach’ bjuder på precis den sortens resa – där varje dammkorn viskar om gamla synder och varje passagerare bär på sin egen bagage, både bokstavligt och bildligt. Redan från första hjulspinnet lyfter filmen fram den där slitna men evigt levande kampen mellan gott och ont. Vi har en samling figurer så brokig att man undrar om det inte är en slump att de ens befinner sig på samma väg – men det är precis där magin bor i westernfilmen. Särskilt kusken, en tystlåten typ med blick som kan frysa en orm, bär filmens tyngsta last. Det är kring hans förflutna mysterierna snurrar – och visst drar man gärna på sig bootsen för att följa med och se vad som döljer sig bakom hans solbrända fasad. Det här är ingen film för den som söker nyanserad dialog eller digitala explosioner. Arizona Stage Coach håller sig till grundingredienserna: hetta, hederskoder och en känsla av att friheten alltid är en galopp bort. Atmosfären är som ett kärleksbrev till prärien – den torra värmen letar sig nästan ut genom skärmen, och hästhovarna dånar som gamla hjärtan. Visst, tempot sackar ibland när wagonen rullar igenom några välbekanta teman och buskisen får breda ut sig över landskapets vidder. Karaktärsarketyperna kunde mått bra av ett nytt lager damm – ibland känns det för välbekant. Men när pistolerna rycks och livsåskådningar prövas, då skiner det till ordentligt och man känner varför western aldrig riktigt dör ut. Sammanfattningsvis: Arizona Stage Coach är kanske inte banbrytande, men som en god vän säger – det enkla kan vara det bästa. En rak, ärlig västern där äventyrslusten och rättvisans jakt tar täten framför storverk och finess. Så luta dig tillbaka, knäpp upp bältet och njut av resan. För dig som liksom jag älskar den gamla goda västern-andan, är det här en diligens väl värd att hoppa ombord på.

Du kan se filmen på Mavshack Movies