Hej på er alla västernvänner, här är Dusty O’Malley vid lägerelden med ännu en recension från vilda västern. Rollin’ Plains seglar in bland heder, lojalitet och knastrande boots i gräset – du vet, den sortens film som får en att vilja spänna sadeln och rida ut mot solnedgången.

Handlingen må vara enkel men tidlös: en grupp rakt på sak ranchägare tar ställning mot ondskans karriärister som vill roffa åt sig deras hem och hopp. Det är stoff man sett förr, men regissören lyckas hålla berättelsen fräsch genom ögonblick av genuin vänskap och överraskande kärlek, mitt bland eldstrider och rasande uppgörelser.

Miljöerna är rena ögonfröjden – vidsträckta slätter och mäktiga himlar som skapar en nästan andäktig känsla. Skådespelarna bör ha en eloge också, särskilt huvudrollsinnehavaren som spelar med både styrka och mjukhet. Inget skryt, bara rakt och ärligt. Dialogen påminner om gamla rävars prat vid elden: kargt, träffsäkert och med hjärta.

Det som lyfter Rollin’ Plains över mängden är hur filmen påminner oss om varför vi älskar westerns: kampen för rättvisa, oväntad vänskap och kärlek som får hjärtat att banka i takt med hästarnas galopp. Någon gång känns tempot långsamt – och visst kunde skurkarna fått mer djup – men helheten är en värmande påminnelse om att godhet, mod och lojalitet aldrig går ur tiden.

Sammanfattningsvis: det här är ingen nymodig västernrevolution, men ibland räcker det med gott hantverk, ärlig känsla och rejäla moraliska prövningar. Rollin’ Plains är en trygg hand på axeln för alla oss som aldrig tröttnar på heder, damm och vänskap i norrsken och månljus.

Du kan se filmen på Mavshack Movies