Det finns westernfilmer som brakar in med buller och bång, och så finns det The Deadly Companions – en berättelse som tassar fram lika försiktigt som en ensam cowboy i skymningen. För mig, Dusty O’Malley, är det just sådana filmer som stannar kvar långt efter eftertexterna tystnat.

Här möter vi Yellowleg, en man med ett namn lika kantigt som hans samvete. Efter att av misstag ha orsakat en pojkes död tar han på sig bördan att hjälpa modern, Kit, att föra sonen till vila. Det är en resa ur det mörkaste skuggriket – både genom ödemarkens faror och den egna själen. Det intressanta är att The Deadly Companions inte handlar om snabba revolvrar eller en massa dammiga dueller, även om de såklart finns där i bakgrunden. Istället får vi följa två trasiga människor i ett samspel som ibland blixtrar till av ilska, ibland av oväntad ömhet. Deras kamp med det förflutna känns äkta som slitet läder.

Filmteamet har lyckats fånga miljöer som känns så öde och karga att de kunde ätas med sked, och själva dramat är stramt berättat – ibland kanske lite väl återhållsamt för den som vill ha action non stop. Men det är i de små, tysta ögonblicken, där skuld och förståelse brottas under ytan, som filmen verkligen skiner.

Är det här en film för den som vill se snabba eldstrider och storvulna hjältar? Kanske inte. Men för oss som söker det där raffinerade spelet mellan gott och ont, där varje karaktär bär sitt ok på sin egen väg mot försoning – då är The Deadly Companions väl värd att satsa på. För ibland är det inte slagsmålen som gör mest intryck, utan kampen inombords. Och det, mina vänner, fångar den här filmen på alldeles eget vis.

Du kan se filmen på Mavshack Movies